• Jojjo

Finns det något vapen mot ursäkter?

Jag sitter fast mellan den jag varit och den jag vill vara. Jag vill komma i mål innan jag lämnat startlinjen. Eller jag vill i alla fall se målet innan jag börjar dra iväg. Jag vill inte springa för nothing. Jag menar, bekvämlighetszoonen är väldigt bekväm... Men är man nöjd med det bekväma?


Jag är expert på att börja och inte avsluta. Jag börjar hellre om, för jag har ju koll på starten. Det är bekvämt. Men det tar tid och man kommer förmodligen aldrig i mål. Jag har svårt att lita på att man gör rätt. Jag vill gärna ha det svart på vitt. Men hur svårt ska det vara att bara springa? Börja rakt fram bara och se vad det kommer för möjligheter. Är inte det spännande?


Men helt ärligt då, så är det inte det lättaste att tänka på sig själv när man har en liten bebis, sju veckor gammal och en dotter på fyra år som båda vill vara i famnen hela tiden. Det är väl i alla fall den ursäkt jag ger mig själv just nu. Ursäkter alltså. Det finns alltid ursäkter. Som parasiter. Finns det något vapen mot det?


Nu babblar jag mest. Babblar för att komma igång. Jag sätter för höga krav på mig själv, som jag behöver träna bort. Det är dags att göra lite fel, göra lite halvdant, lära och ha kul på vägen. Jag måste våga släppa taget om den jag varit och fokusera på den jag är idag och vart jag är på väg.


Denna sida som jag gjorde för ett år sen är inte "jag" längre, så denna sida behöver en total renovering. Sen om detta är en ursäkt till att börja om igen, än att fortsätta springa, får väl tiden berätta. För just nu gör jag det som känns bäst. Det är nu vi lever, inte då eller sen.


Jojjo