• Jojjo

När jag började med personlig utveckling

År 2015 var ett tufft år för mig. Det blir för mycket text om jag går in på detaljer, men för att fatta mig kort, så jobbade på en ekonomiavdelning sen tre år tillbaka. Jag trodde kanske att jag skulle jobba där hela mitt liv, men 2015 gick bara utför.


Mycket hände på företaget på kort tid. Det växte snabbt, men fick inte in fler medarbetare. Jag som är väldigt optimist och vill göra mitt bästa, samt hjälpa andra, kanske jobbade lite väl hårt under en längre period. I samma veva som det var kaos på jobb, så var jag gravid.


Det slutade med att avdelningen flyttades till Stockholm och jag blev uppsagd, precis lagom till beräknad förlossning. Eller nja, de kunde inte låta mig gå, utan jag fick sjukskriva mig sista två veckor. Det var nog tack vare min barnmorska och mina tre kollegor på avdelningen, som såg igenom mitt skal. Om min barnmorska hade fått bestämma, så hade hon velat sjukskriva mig säkert någon månad tillbaka.


När jag väl blev sjukskriven, och "arbetslös"/mammaledig, sjukt förvirrad, så försvann alla mina känslor. Jag kände mig helt död inombords. Jag rörde mig inte från sängen. Belle föddes 9 dagar efter BF, tack och lov, för jag behövde vila upp mig. Förlossningen gick ändå bra och när Belle föddes, så kände jag så mycket kärlek och lycka. Vi var på BB i några dagar innan vi åkte hem. Kommer hem och känslorna är all over the place.


Hemma igen, så var nog ångest min återkommande känsla varje dag. Jag skulle återhämta mig från mitt kaos-år, plus att vara mamma för första gången. Det är fan inte lätt när man är rädd för vad andra ska tycka. Jag var så rädd för att misslyckas att vara mamma. Det är verkligen så många som har så mycket åsikter om allt man gör och inte gör.


Det var då jag började jobba på mig själv, min personliga utveckling. Jag började meditera och läsa böcker om stress och ångest. Jag gick till kurator via vårdcentralen som hjälpte mig. Det året är väldigt blurrigt. Jag vet att jag försökte mycket, men baksmällan var dryg. Det var kanske enkelt att hålla masken uppe, men sen när man kom hem och tog av sig den, då var man sängliggandes i några dygn.


Allt kändes fake. Jag kunde inte skratta. Kände ingen glädje. Helt apatisk. Kände inte att någon förstog mig. Det var väl bara att rycka upp sig? Men det kostade all min energi och mina reserver.


På något sätt är jag glad att jag fick känna på denna utmattning. Att nå botten, för att ta sig till toppen? Jag skulle förmodligen inte vara där jag är idag, om det inte hade hänt. Då menar jag med min personliga utveckling, att alltid vilja utvecklas och lära mig mer. Känna att jag vill testa nya saker, utforska. Är detta allt? Eller finns det en annan värld om man bara ser efter?


Nu har det gått fem år, är absolut fortfarande kvar i en del gamla mönster, men känner definitivt att jag är riktigt medveten om hur min kropp fungerar och vad den behöver. Sen att veta och att göra, är helt olika saker. Men det är ändå något jag jobbar med.


Börjar livet på riktigt när man är fullt medveten om att man kan få exakt vad man drömmer om? När man ser allt positiva i negativa situationer? Jag är tacksam för livet, jag ska inte hålla mig tillbaka, jag ska ta för mig och vara öppensinnad för alla de utmaningar som kommer i min väg.